Vad krävs det för att vara människa? Egentligen…
”Man har inte varit en riktig unge om man inte har klippt sig själv, så är det bara” skrev jag glatt till en mamma som förfasade sig över vad hennes lille son gjort. Så kom jag att tänka på lite andra saker, sånt som gör oss till att vara just det. Människa. Idag är det en sån dag när jag tänkar att det bara är idioter som har lust att vara det. Människa. Fy. En ung tjej satt och klippte naglarna på tåget samtidigt som hon grälade med sin pojkvän som även han åkte tåg.Dock utan att klippa naglarna- Hon hade stora glasögon under hela färden och även om jag inte förstod vad de sa så sa hennes tårar mer än några ord. Och hans. Han gick och satte sig i utrymmet mellan vagnarna och lät sina rinna med. Och jag tänkte bara nej fy satan för allt sånt!
Sedan satt jag och pratade med en kollega som undrade hur jag var som person. Om jag var en ”generell person” eller mer en ”specialist”. Sedan kom vi fram till att det ena inte behövde vara det ena eller det andra. Puh! Vilken tur. Jag kan bli fntastikt intreserad av något för en nanosekund för att sedan vara likgiltig inför samma sak.Jag är ju bara jag. Som går vilse. Som hamnar tillbaka i gamla hjulspår och går bakåt i tiden istället för framåt. Som ringer fel person när jag ska ringa till någon annan som försöker gå balansgång på nya jobbet och inte outa alla galenskaper på engång…
Och en annan sak.Att vara kvinna och att ha ont i både tuttar och själ, känna sig som en trasdocka och vara trött ända in i benmärgen, skcika sms som aldrig borde ha kompnerats och vilja springa före tåget och lägga sig raklång påå spåret om så bara för en sekund och, och ja fan, bara existera. Det mina vänner är ibland en omöjlig kombination. Så jag antar att det inte krävs så jäkla mycket för att vara bara människa. Men det ska väl även vara innehåll på oss… kanske typ, som ett Kinder ägg?
Baka, baka liten jävla kaka…
Igår lyckades jag komponera ihop ett mail till kollegorna på kontoret om att det minsann vankades eftermiddagsfika och att jag skulle ”hem och tillverka” något tills idag. Ibland önskar jag att fingrarna inte skrev det hjärnan inte tänkte. Men sagt och gjort. Ringde Sara för att få det absolut bästa kladdkakereceptet ever.
Iväg och handla salt, flytande margarin, ägg och yoghurt och mjölk. de två sistnämda till frukost, inte kaka. Glömde saltet kom jag på när jag betalat , ställde påsen och hämtade saltet och stod lydigt i kön igen.
Hemma… mjöööl, hmm mjöööööl var det ja. Just fan, gjorde ju pannkaka i söndags. I väg till affären och köpte vetemjöl av bästa kvalisort. Då så. Två dl mjöl, 4 msk kakao… kakao… vem fasiken har ätit upp allt kakao. Just ja, jag bakade ju i januari när jag fyllde år. Jaja, kakao finns ju som tur är också på Ica. Here we go, again… Så. i med kakao ägg och mofsa ihop till en smet. Sara i telefonen och så i med smeten i formen. Andra kakan gick samma väg, ner i formen. Men hade jag egentligen i saltet och oj, jag glömde smöra första formen. Äsch den smakade ok och smör finns ju i kakan. Då kör vi tredje kakan.
Socker. Men visst hade jag väl mer socker? Nä. det hade jag inte nä. Sonen kommer hem och mamman ber på sina bara knän att han ska gå och handla… efter lite övertalning (hot om att då blir det ju inte ens en smula kladdkaka till oss ikväll) så gick han iväg.
Mitt i allt gjorde jag även någon form av av assurhallonsås…
Fyra stora kladdkakor samt två små senare slutade tillagningstiden på 4,5 timme. Alla kakor gräddas även individuellt, det vill säga någon glömdes bort, en annan togs nog ur för tidigt och så vidare.
Men jävlar i mig vad kärlek de innehåller! Så klockan tre är det bäst för kollegorna att de sägar hur gott det är och att hallonsåsen inte är dyngsur alls…
Vad drömmer du om? Jag drömmer om Berghagen…
Jag vaknade med lätt ångest och med en hinna av fukt på hela kroppen. Hjärtat slog och hjärnan stod och trampade vatten någonstanns mellan dröm och verklighet. För inte var det väl sant? Det bara måste ha varit en dröm för annars bör jag bli inspärrad någonstanns och inte få komma ut på ett tag… en lila klarinett, Lasse Berghagen, som dessutom var pruttfull?
Så här var det. Det skulle vara något slags uppträdande i vår stad, tror jag, men lilla söta Avril Lavigne kunde inte komma helt plötsligt och någon var tvungen att gå upp på scenen. Som den hjälpsamma människa man är så erbjöd ju jag mig. Jag stod där med en lila klarinett i handen och precis innan det var dags att gå upp för trätrappan och äntra scenen så slog det mig! Jag. Kan. Inte. Några. Texter. Alls! Och även : Fan! Jag. Kan. Inte. Sjunga! Och jag lovar. Jag fick sån panik att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Men upp på scenen kom jag där det spelades cello och dragspel och sjöngs folkvisor, vilket inte hjälpte mycket alls. Så jag sprang ut i bästa allsångs anda för att smita och vem stod då där om inte Lasse Berghagen och svajade med en fickplunta i näven? Hur som, jag gillar ju att sova men vissa drömmar är sköna att vakna upp ifrån!
Pantertant….
04:20…plirar med små närsynta ögon på klockan och tänker att det ska bli extremt skönt att sova två timmar till. Men fan… kissnödig! Upp fort, slår tån i tröskeln på väg tillbaka till sängen. Lägger mig i en inte lika varm säng längre. Lägger mig på mage. Lägger mig på sidan. 04:30. Lägger mig på tvären. Slumrar. Vaknar 04:50. Kollar Facebook, för det måste man ju. Lika närsynt som förut så det är svårt att läsa eftersom näsan är i vägen och displayen extremt ljus. Lägger mig på rygg men ett lite korn av grus, damm, eller vem vet, en ärta kanske är extremt obehaglig och måste bort. Så. 05:00. Hur ser dagen ut idag då? Jo två möten. Ett klockan tio och ett klockan elva. Just ja så var det. Skulle jag ha Direktservice efter lunch kanske? Eller var det i morgon men näää… Sova lite då kanske? Och om en vecka ska jag upp fem varje morgon tänker hjärnan som envisas med att fundera och klura på allt omöjligt den kan komma på. Nä….05:30 uppstigning på samtliga passagerare. Det vill säga jag. Slår på tv:n och till min glädje är det” Hem till Gården”. Nästan skämmigt kul att kolla på. springer, nåja, ut till köket för att fixa kaffe och då minsann är det slut när kaffet är klart. Magen knorrar när den ser min nötblandning på köksbordet och får lite youghurt till kaffet. Då minsann. Då börjar jag gäspa. Då vill jag sova och krypa ner i sängen igen! Jäkla pucko man är alltså…så jag slår över på femman och kollar på Pantertanterna som firar någon slags jul i typ Miami eller var de nu håller hus. Så började min morgon… undrar just hur den slutar? Kvart över elva raklång och snarknades över skrivbordet? Risken är just nu överhängande…
Femtio sätt…
Det finns kanske fler sätt. Men den här boken verkar hysteriskt rolig och jag trodde nästan att någon tjuvkikat in i mitt liv (fast nu menade inte jag att mitt liv är hysteriskt roligt på något vis!):
Boken handlar om en trettioåring (okej då, lägg till några år till då om det ska vara petnoga, men när jag köpte tågbiljett så frågade kassörskan hur ”många år” jag var och när jag svarade helt sanningsenligt svarade hon , nejmenooooojdå, så ålder kan ju inte vara så petnoga med förutom att jag inte räknades som ungdom då, där gick visst gränsen!) Den här Sarah har varit singel i tre år, (jaja dubbla och lägg till ett) samt inte haft nivetvad på 351 dagar ( fast sånt räknar inte jag….) så nu ska hon skaffat sig ett uppdrag att utforska femtio sätt att hitta den rätte.
Sedan tror jag ju inte att det finns någon som är rätträtt. Jag tror ju faktiskt att man kan hitta någon som inte är helt fel eller som kanske är så rätt som det kan bli. Lite erfarenheter har man ju samlat på sig genom åren. För att slösa med ordspråk så kan man ju även fundera i banor som att hitta/finna/få en Mr Rightnow… fast jag vill ju inte vara en Miss Rightnow i och för sig så då haltar ju logiken iallfall. Jaja jag ska iallfall plöja igenom boken och se om jag får några uppslag. hur som, böcker som får en att må bra är aldrig fel och chicklit behöver inte vara djupare än ett pappersskärsår för att lämna avtryck på humöret.
Just ja, komplimangerna haglar verkligen idag. Fick nyss höra att jag hade lika mycket färg i ansiktet som en vampyr! Vem vet? PS: vem kan motstå det här då appropå min bok: Ni vet det där med att hon inte hade nivetvad på 351 dagar? Torkan var så extrem att Bob Geldof nog hade arrangerat en välgörenhetsgala bara han hade vetat om det…. det mina vänner, det är äkta humor med mycket allvar i 
En klädkammare med klänningar fulla av minnen?
Igår när jag kom hem så hade jag äntligen fått min klädkammare! Jag vet, det är omodernt att inte säga walk in closet men jag vet inte, det får mig att se ett rum med kristallkrona och fina guldspeglar. Och det har inte jag. Jag har en old fashion klädkammare med hyllplan och rundstavar och en trasmatta på golvet! Men jag har redan blivit lite kär i min klädkammare faktiskt. Jag började med att flytta in alla mina korta,långa och mellanlånga klänningar. De blev närmare 60 stycken. oj tänker ni,en shopoholic? Å nej då. Jag kan dessvärre inte göra mig av med dem har jag insett. För varje klänning som hängdes in dök det ett eller flera minnen upp. En klänning som fick vara med på en sommarfest när det var solig t och varmt och jag lyckades strula till livet lite för några månader framåt.Men den berättade också om utflykten till Stockholm den dagen den köptes som var fylld av roligheter tillsammans med fina vänner. Någon hamnade på villovägar men vad gjorde väl det? Vi åkte hem ihop tills jag kom på att nycklarna var inlåste i lägenheten jag hade bott i så jag var utelåst när jag kom hem till KAtrineholm igen. Så en klänning kan innehålla mer än en berättelse.
En två tre fyra tio svarta små svarta klänningar som berättade om partyn och ömma fötter som står förlänge i höga klackar. En nyårsklänning som skvallrade om ett totalt misslyckat firande på fler sätt. Klänningen som jag hade på mig en varm sommarmorgon på balkongen när en härligt sen frukost intogs fick mig att sucka lite nöjt. Den stickade klänningen från Lisabon fick mig att fnittra lite när jag tänkte på felbokade flygplatser, tappade kontatner, vilsna flickor med höga klackar på idel kullerstensgator, uppför och nerför. Det är väl inte så himla konstigt att man har svårt att slänga saker. Det är ju ett enda stort minnenas arkiv. Sedan gick jag igenom samma resa med kjolarna och de lite finare topparna. Man kan säga att jag har hunnit med lite roliga och tråkiga saker genom året och att jag hoppas att jag snart kommer att få förknippa de blivande klänningarna med nya minnen!
O helga natt…
Jaja inte den bästa rubriken men visst är det väl speciellt att krypa ner på fredagskvällen med känslan av att det är helg? Det tycker jag iallafall! Sovmorgon. Kaffe. Långpromenad (stegtävling på jobbet pågår och jag tänker inte komma sist) en städad lägenhe…nej nu ska vi inte överdriva. Den kan bli fin. Snart. Kanske. Jag tycker att det är roligt att ha fint men inte lika kul att städa. Men jag ska byta ut ordet måste mot vill och försöka lura min blonda hjärna lite i dag. eller i morgon. Kanske att jag vill extremt mycket på söndag?
I morgon ska jag iallfall dricka bubbel och kolla Melodifestivalen och hålla tummarna på telefonen och rösta på världens bästa Andreas Lundstedt! Heja heja! Nu är lunchen visst slut så ha en skön helg alla!
Mamma, min mamma!
”Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du
Och kunna alla saker du försöker lära mig
Och får jag välja en sak då vill jag bli precis som dig” (Nicke & Nilla)
Grattis världens bästa mamma på födelsedagen!
Idag är det ju ingen vanlig dag, inte egentligen för idag är det ännu en födelsedag även om vi firade med enormt mycket gott att äta igår, så är det idag som mammsingen borde ha blivit väckt av skönsång och paket. Skönsång fick hon njuta av igår, eller inte kanske, men paket fick hon. Vi bestämde att hon och jag ska åka till Stockholm i vår och kolla på Björn Skifs! Det ska bli riktigt kul!
Så ännu en gång: Hipphipphurraaaaa för världens bästa mamma, mormor och farmor idaaaaaa! <3
Kom ketchup så går vi….
Ångesten hade börjat lägga sig som en våt filt nu när det bara är två ynka, men fullsatta föreställningar kvar av den bästa revyn i Katrineholms världshistoria gått av stapeln. Det är verkligen fantastiskt att få medverka i något som folk tycker är bra. Men som sagt. Bara två föreställningar kvar. Har verkligen plöjt ner åtskilliga timmar på träning och nu blir det liksom tomt ett tag. Riktigt tomt. Vad ska jag göra nu på kvällarna tänkte jag. Träna javisst men det tar ju ine så mycket tid och att mest bli en följetångsbitare av diverse serier är ju in´te det mest kreativa man kan göra direkt. Men…
Jag har fått ett jobb! Jo jag har ett jobb men kommer att resten av året bege mig till Stockholm för att springa vilse på huvudkontoret. Jag vet att jag ska vara på nionde våningen så rätt stort är det ju liksom…så istället för tv kommer jag att sitta på tåget tidiga mornar och lite senare på eftermiddagen. Barnen då? Jo de är duktiga barn som klarar sig mer och mer själva om mamman ser till att förutsättningarna är de bästa och vårt nyckel ord blir rutiner och struktur. Dessutom omges de av mormor och morfar och andra som kan hjälpa till om det strular. Och som sagt, det är inte för tid och evighet som jag kommer att slå ner rumpan på tåget för att bege mig till regelkansliet. Jag ska vara handläggare för juristerna på regelkansliet. Lattjo va? Jag vet det låter ju riktigt torrt men jag tror att det kan bli rikitgt roligt.
Och det medför en positiv ketchupeffekt! Jag får en dos storsdagsliv, en dos Sara och Dzenanasamvaro och får träffa lite nytt folk… lovely!
Nu ska jag snart äta lunch och ladda för näst sista föreställningen av ”Så himla mycket bättre”
En jätteBruno!
Här blev det minst sagt ett idolporträtt på Bruno, vår scenmästare i revyn! Förra året bjöd han på ett hejdundrande munspelsgig och i år? Ja i år spelar han blockflöjt. Lika bejublat men kanske att han borde ha tränat liiiiiiite mer 
Ikväll är det dags för tredje föreställningen och det ska bli galet kul! Vi är lika taggade som till premiären och att den är så uppskattad gör det ju inte mindre pirrigt. Med bra recensioner äkar ju pressen på att prestera så klart för man vill ju inte ge folk en anledning att bli besvikna heller. Så idag gnolar jag på lite sång, skuttar runt i lite dans och är allmänt jobbig har jag en känsla av. Jag sitter ner och skriver en mening och ställer mig upp för att skriva en annan. Gör lite här och lite där och är nog inte dagens bästa arbetare men en av de gladaste iallafall. Saknar min revyfamilj eftersom vi umgåtts en heldel de senaste veckorna. Det är som med allt annat. Man önskar man hade lite egentid och när man har det så saknar man barnen iallafall… Så jo efter sex dagar tycker jag att det ska bli fantastiskt kul att kramas, nypas, bli rumpbumpad och pattknuffad av Linda R …
Det är fullt i kväll nästintill vad jag vet och i morgon med. Jag vill verkligen få njuta av de här föreställningarna som är kvar och vägrar tänka på vad jag ska fylla tiden med när revyn är över…. det är för tidigt att tänka på det… nu ska jag ta en kopp kaffe, vara lite irriterad på de som äger fastigheten jag bor i för att de faktiskt säger saker som de absolut inte menar och njuta av att jag trots det är på så himla bra humör. Så himla mycket bättre vet jag faktiskt inte om det kan bli just nu!
-
Om Malin
-
Malin Olovsson
Välkommen att följa med in i en singelmammas värld. En och annan oskyldig eller skyldig bekännelse kan komma att avslöjas:) Ibland är livet mer än nödvändigt spännande och ibland händer absolut ingenting alls...
-
