Långt framhjul och höga handtag

– Vi var tre gäng med motorintresserade grabbar från olika delar av stan. Någon hade dragit ihop till ett möte på en fritidsgård på norr. Tror den hette 49:an. Jag blev såklart nyfiken. Har skruvat och haft motorintresse sedan jag var 13 år.

– Vi fick information om att det fanns ett tomt hus i staden. En nyckel till detta hade lånats ut och låg nu och brände i en trång jeansficka.. Vi var unga och hungriga med skit under naglarna.

– Yes, en lokal! En alldeles egen klubblokal.

– Den där nyckeln lämnades aldrig tillbaka. Vi ockuperade huset, skrattar Kjelle.

Närmare 30 personer genuint intresserade. Och unga, mellan 15-20 år.

– Minns att det enda utrymme som var över i det stora huset var köket. Det lackades, skruvades och mekades på varenda kvadrat. Folk sov i hängmattor.  Det fanns en sådan god kamratskap på den tiden. Man hjälpte varandra, även med saker utanför klubben. Flytthjälp, tapetsering, ja, lite av varje. Det var aldrig tal om pengar. Pengar var fult. En skön tid, minns Kjelle.

Föreningen registrerades. Kommunen bidrog med pengar för de yngre medlemmarna och 1979 invigdes kåken och ­klubben med stort kalas.

Tidigare i staden fanns vid denna tid Stompers och KMCK.

– Vi tyckte att de var gamla gubbar. Någon var till och med 30, ler Kjelle. Klart man hade respekt.

– I Stompers hus, ute i Floda, ­håller förresten vår finansminister ­Anders Borg till i dag. Han har tydligen renoverat rätt rejält. Den kåken har ­faktiskt varit i knuttars regi ända sedan 50-talet.

– När jag började åka hade jag en ­Triumph. Man fick en för 3000 kr. Sedan var det bara att börja skruva. ”Roffes-katalogen” var bibeln. Vi åkte ofta och gärna i samlad trupp till Götgatan i Stockholm för att handla i butiken.

– Långa gafflar, stelt (ofjädrat). Det kapades helt vilt. Här fanns inte en ­tanke på att bevara något i original.

– HD var förstås drömmen. En dyr sådan. Jag köpte min första 1980, ­berättar Kjelle.

– Jag har alltid sagt att det skulle vara kul med Australien. Visst. Men i dag ­njuter jag rätt bra av en tur med avslutande fika hos någon god kamrat. Det är ju det här dilemmat med tid.

– Någon har sagt att om man ­tänker sig tiden som en pyramid. Varje ­”våning” är ett år.  När man är ung, vid botten av pyra­miden, tar ett år betydligt längre tid än åren närmare toppen. Jag njuter i dag även av en whiskey på verandan med ­katten i knät och den sköna utsikten över sjön.

– Det gjordes en del resor utomlands då jag var aktiv i Henhouse MC. Bland ­annat till en kamratklubb i England, norr om staden Chelmsford. Klubben heter Blackfriars och bildades strax innan vår. Tyvärr finns den inte kvar i dag, men jag har kontakt med en av medlemmarna.

– När jag började åka hoj med ­klubben var det jeansväst som gällde de första tio åren. Sedan, om man skött sig fick man ta på sig en i skinn. Det var så det var, liksom.

– Ja, det är lite dåligt med den. Vi är väl de sista dinosaurierna.  Jag gick själv ur för några år sedan. Var med  i 28 år, tyckte det var dags att släppa in andra med nytänk och engagemang. Det är helt annorlunda i dag.

– Då, när jag började och ­klubben var i sin linda, hade man hojen som transportmedel. Det var inte tal om ­något annat. Hojen tog man överallt. Man var en biker.  Bilåkare och ­hojåkare var som olja och vatten. I dag har gränserna suddats ut.

– Captain America i Easy Rider-­filmen från -69 är alltid het, säger Kjelle och drar snabbt upp sin mobil ur jeansfickan. På en bild där sitter han just på en sådan kopia och torrbryter.

– I dag har jag en -07:a. Det lirar inte längre med stelhäck ler Kjelle. Det är rätt skönt att bara kunna trycka på play och dra.

– Det alternativet har aldrig funnits, svarar han raskt.

– Jag har åkt hoj sedan jag var 16 år. Det har blivit många turer och hoj­träffar genom åren. Kontaktnätet med kul folk är stort.

På varje träff inhandlades förstås en T-shirt som minne. Ryktet säger att ­Wiktor aldrig gjort sig av med någon av dessa.

­– Det skulle vara kul att hänga upp alla tröjor på en tvättlina och se hur många mil det blev. Och spännande att få höra alla historier återberättas, säger Wiktor.

1987 var jag garagelös. Brorsan var medlem i Henhouse, så jag lånade plats i hans bås. Åren gick och jag blev kvar… dock med eget bås i dag.

– Eskilstunaklubben Lyan var alltid först ut på året med att anordna fest. Då var åksuget och längtan efter att träffa likasinnade stort efter en lång vinter, minns Wiktor. Sedan avlöste träffarna och festerna varandra hela sommaren.

– Festerna nu är betydligt lugnare. Alla har blivit äldre, skrattar Wiktor. Många som åkt hoj i sin ungdom och varit medlemmar i olika klubbar återvänder och blir bikers igen på äldre dar. Då kommer tiden åter när barnen flugit ur boet. Den återväxten finns i alla fall, skrattar Wiktor. Han håller med Kjelle om att återväxten annars i klubbarna är skral.

På väggarna i Henhouse MC:s klubbhus finns mängder av fotografier som berättar historier från åren som passerat. Lite snyggare, lite yngre med glöd, lust och känsla till en odödlig och fantastiskt vacker kultur.