Den svenska mentaliteten

Jag har en falsksjungande granne. Just nu övar han på julsånger och ­genom väggarna kan jag urskilja – om inte mina öron är helt funktionsskadade – ­”Staffan var en stalledräng” till­sammans med en finstämd keyboard. Samtidigt som jag tvingas lyssna på ljudtortyren funderar jag på sociala antenner. Min granne har, sedan ­dagen jag flyttade in, kastat sina sociala känsel­spröt på närmaste sophög,
tror jag.
Eller så lever han i ovisshet. Det kanske är så att han inte ens vet hur mycket hans röst skär genom gamla ­lägenhetsväggar? Och eftersom jag tycker att folk inte ska sätta sig för nära på bussen har inte min svenska mental­itet vågat plinga på för att ­ställa den högst befogade frågan: ”Är du med­veten om att det låter som att två dinosaurier har sensuellt umgänge när du sjunger?”.
Någonstans tycker jag att han ­borde fatta. Att skriksjunga ”Santa Claus is coming to town” i ett lägenhetshus är ungefär lika socialt efterblivet som att skratta under en begravning. Ändå fortsätter han: Sjunger på morgonen, sjunger på dagen och varför inte klockan ett på natten. Det spelar liksom ingen roll – bara han får möjligheten att sprida lite ”julstämning” i trappuppgång C, tror jag att han är rätt nöjd med livet.
Allvaret trappas upp. Jag har precis fått reda på att mitt lägenhets­kontrakt har blivit förlängt med ett år. Efter­som ingen annan granne verkar lida speciellt mycket (eller så har jag lyckats med den fantastiska bedriften att flytta in i ett trapphus där dövas riksförbund har förtur) kanske det är meningen att jag ska göra något åt det här? Men jag förstår skärpan i ­samtalet, jag förstår hur mycket den blodiga sanningen kan ärra. För logiken är inte speciellt svår: min granne TROR att han kan sjunga. För att förtydliga: min granne TROR att han kan få hela Idol-juryn att bilda en Bolibompa-ring runt honom för att skaka sina lurviga till skivkontraktsdansen.
Jag måste ta mod till mig. Gå ner för trapporna med bestämda steg, ringa på klockan, se min granne djupt i ögonen och riva av en sågning som är så brutal att Simon Cowell hade applåderat. Den måste innehålla meningar som ”vidrigt usel” – men också den alltid lika uppskattade: ”Du kanske blev tappad som liten?”. För det är inte längre läge att dalta, det är inte längre läge att småhasa sig fram. Helvetet MÅSTE få ett slut.
Samtidigt vet jag att hela cirkusen kommer att sluta med att jag sätter upp en liten lapp på hans dörr där jag nervöst och försynt har krafsat ner ­orden:
Skulle inte du kunna tänka dig att dämpa dig lite? Väggarna saknar isolering och jag behöver min skönhetssömn. Tack på förhand. Och God Jul på dig! Hälsningar: Han-som-tycker-att-det-känns-lite-jobbigt-när-någon-sätter-sig-lite-för-nära-på-bussen.

Anton Högsander