En byggnad med mycket att berätta

Man tror att stället upprättades ungefär samtidigt som järnvägsstationen, d v s 1862 eller strax efter. Johan N. Finlöf var den första att driva verksamhet i lokalerna och alltså även den som startade själva järnvägsrestaurangen. Detta fortsatte han med fram till 1878 och under hans tid där hann även en hotellvåning byggas till, samt en kunglig sal där royaliteter togs emot vid sina besök i Katrineholm.

En välbärgad välgörare

1878 tog Hanna Anderson, som ursprungligen kom från Nyköping, över verksamheten. Hon sägs ha varit en av de rikaste i Katrineholm vid den här ­tiden men om det enbart berodde på intäkter från restaurangen eller om hon även fått in pengar från annat håll är osäkert.  Sina tillgångar använde hon bl. a till att hjälpa fattiga och sjuka och hennes generositet och medmänsklighet är något av det hon är mest ihågkommen för. Två gånger per år höll hon rejäla fester för personalen, som då bjöds på stora mängder mat och dryck. En minnesfond upprättades i hennes namn och används än idag.

Mångsysslare

När Hanna slutade driva restaurangen 1897 togs den över av källar­mästare Leonard Linden, som också givit namn åt stället som kom att ­kallas ­”Lindenhotellet”.  Han blev något av en ­representant för staden, känd för sitt propra och ståtliga yttre och sin vana att hälsa resenärer välkomna med en bugning vid deras ankomst. Han känne­tecknades av sin välvaxade ­mustasch och sina kläder, som vanligtvis utgjordes av en jaquett  med vit väst och dagsfärsk blomma i knapphålet. Leonard Linden ska ha varit en driftig man med många järn i elden och drev flera restauranger samtidigt. Utöver det sägs han också ha sysslat med ­någon form av exportverksamhet.  Intill ­restaurangen drev han även en svingård, som i folkmun kom att ­kallas ”Nassau”. I början av 1900-talet ­började gården och dess byggnad, som låg där nya ­delen av stadshotellet numera är belägen, i stället användas som varulager.

Katrineholmare med smak för öl

Roland Blomkvist som jobbar på
kommunarkivet berättar att Katrineholmarna under natten till den 22 juni 1900 väcktes av brandsignaler. Varu­lagret stod i lågor och nyfikna åskådare trängdes för att se släckningsarbetet. Så kallade ”stakpojkar” fanns på plats som med hjälp av stakar mellan sig skulle hålla folkmassan undan. Detta lyckades de dock inte med och de delar av lokalerna som fortfarande gick att nå plundrades. Intressantast var just Lindens del av lagret.
– Där fanns mängder av öl, vin och starkare drycker som många var mer än villiga att rädda ur lågorna, berättar Roland. Man lär ha druckit öl ur nattkärl, tillbringare och annat man kunde komma över för stunden. Leonard ­Linden uppgav senare att han förlorat 22 hektoliter öl och tre lådor vin.

Barndomsminnen

Efter Lindens död 1919 tog Lydia ­Berman, som tidigare arbetat på ­restaurangen, över verksamheten. I ett av gavelrummen på hotell­avdelningen bodde under 1940-talet Lydias syster och systerson Eric. Han berättar att han som barn nyfiket brukade sitta på sitt rum och titta ut när perrongen gång på gång fylldes av resenärer som skyndade sig in i restaurangen för att få sig en bit mat. Hotellet hade en anställd gårdskarl som brukade hugga ved till alla rum som var försedda med kakelugnar. Just björkved skulle det vara, och Erik minns den speciella doften som spreds av veden.

Började på ny kula

Hotellet var i princip ständigt full­belagt, så intäkterna lär ha varit höga. När Lydia stängde runt 1950 tog dock hotellverksamheten slut och i ­stället användes lokalerna som personal­utrymme för SJ fram till 1958 då en återinvigning hölls, nu under ledning av en herre vid namn S E Näsström. Troligen hade vissa renoveringar gjorts innan nyöppningen och de glasade dubbel­dörrarna samt lampetterna som fanns innan ombyggnationen 2008 syns på gamla foton från invigningen. ­Näsström ville ge sina gäster ”ökade tillfällen till avkoppling” och införde därför även roulettespel på Linden.
Om ägarna som följde efter ­Näsström finns inte lika mycket dokumenterat, men en muntlig källa har sagt att han skulle ha efterföljts av en Herr Oktavisson under 60-talet och därefter en restauratris vid namn ­Astrid Tobiasson fram till 1976. Sen vet man inte mycket mer fram tills 1990-­talet, då lokalerna började ­användas som ­biljardcafé och därefter Harrys med sin bar- och restaurangverksamhet efter ombyggnationen 2008.

Värdefulla minnen

De olika rummen i byggnaden har höga kulturhistoriska värden, var och ett av sina egna skäl. Kungasalen, som b la besökts av Oskar den andre, har sitt värde i just de kungliga besöken och de historier som hör samman med dessa. Restaurangdelen är viktig tack vare dess inredning, som präglas av åter­invigningen 1958. Det finns även detaljer kvar från när det var helt nybyggt. Dessutom har många ­arkitekter varit med och satt sin prägel på och i ­bygg­naden under årens lopp. De ursprungliga ritningarna till både järnvägs­stationen och Lindenhotellet gjordes av A. V. Edelsvärd, som ritat många stationsbyggnader i Sverige.
Bortsett från bygget i sig så har både stationen och Lindenbyggnaden stort värde, eftersom de symboliserar den förändring som skedde i och med att järnvägar drogs i Sverige. Extra mycket betyder de självklart för just ­Katrineholm, som blev en station längs med stambanan.

Marie Schaedla

Bilder publicerade med tillstånd från Kommunarkivet