Ungdomliga KVBS vill tillbaka till eliten

22-2. Så slutade den svidande rekordmatchen mot Sandviken för två år ­sedan. KVBS hade alldeles för mycket att slipa på och kunde till slut inte stå emot nedflyttningen. Nu, med en ­säsong i Allsvenskan Norra i ­ryggen, har föreningen en ung och ­oerfaren trupp som ska växa tillsammans. ­Gustav Larsson ser stora utmaningar i det nuvarande läget – men också en inspirerande och engagerande uppgift att ta KVBS tillbaka till elitserien – även fast renoveringen som föreningen har gått igenom under de senaste säsongerna har tagit hårt.

– Det är klart att det är så. Sen vi ramlade ut ur eliten har det ­försvunnit 10 spelare, det är ju ett helt lag. Visst, vi har kvar en del av stommen som fanns då, men det är klart att det märks. Det blir svårare att få kontinuitet i grejerna och jobba långsiktigt, det är lite osäkert vilka som stannar och vilka som ­försvinner.

Eftersom föreningen har haft svårt att behålla sina talanger finns det en problematik inför framtiden. ­Gustav Larsson, som gick bandyskolan i ­Katrineholm, har varit med under föreningens utveckling och har själv sett talangfulla spelare flytta till andra ­städer för att sedan lägga av med bandyn helt.

– Det finns mycket åsikter om ­bandyn i Katrineholm. Väldigt många handlar om hur det var förr i tiden, ­vilket jag tycker inte ger en rättvis bild. Folk har ju, under de senaste åren, ­flyttat mer och mer. Jag har sett många möjliga talanger som har flyttat från ­Katrineholm av olika anledningar. Jag kan säkert rabbla upp 20 namn som bara har slutat med bandyn eftersom de inte velat stanna kvar i ­Katrineholm. Förr i tiden blev man kvar på hemma­plan. Nu är det svårare att få folk att stanna, det är alternativa saker som konkurrerar om uppmärksamheten.

Det måste vara en ganska knivig situation just nu, eftersom unga spelare kräver kontinuitet och trygghet för att utvecklas?

– Visst är det så. Den är knivigt på det viset att… man kan exempelvis dra paralleller till andra lag. De som har byggt hall har lättare att kunna värva och knyta till sig spelare. Kombinationen av att inte ha en hall och ­Katrineholm som stad, med inget universitet… den är tuff. Jämför med Örebro. Staden har en hall och ett ­universitet som expanderar som tusan. Förutsättningar skiljer sig åt mellan Katrineholm och Örebro.

Vilken väg vill du se att Katrineholm tar för att nå dit Örebro är?

– Det finns fortfarande lag som är topplag även fast de saknar hall. ­Exempelvis Bollnäs och Hammarby. Ljusdal är också på gång, även fast de inte har hall. Så det är absolut inte kört. Men på längre sikt tror jag en hall är nödvändig. Just nu är det 10 grader ute och vi har kört två veckor på stor plan. Men det blir för varmt – och vi har haft problem med isen under ­träningarna. Om Katrineholm får en hall får laget bättre träningsmöjligheter, men också lättare att knyta till sig spelare. Det medför ju att staden blir en attraktivare plats att spela i.

Vilka bitar vill ni utveckla i ert spel?

– Framförallt det egna spelet. Att styra och ställa mer i matcherna, kunna äga boll och föra matcher mer bekvämt. Försvara oss kan vi, också stå emot de bättre lagen. Men för att kunna slå de bästa måste vi bli bättre på vårt eget spel, bli snabbare i det vi gör.

Vilken slutplacering ser du helst att ni har när säsongen summeras?

– Vi har valt att inte gå ut med ­några placeringsuttalanden. Vi har pratat mer om att vi ska kunna prestera bra och göra riktigt bra bandymatcher. Vi tror att vi kan hota de bästa lagen i enskilda matcher, som vi gjorde mot Ljusdal. Vi kan störa de bästa lagen, eventuellt också slå dem. Men just nu kanske vi inte kan mäta oss med topplagen över en hel serie. Vi har en tunn trupp och ett ungt lag, formen kommer att gå upp och ner.

Men det måste kännas väldigt engagerande med ett ungt lag?

– Självklart. Annars hade jag inte hoppat på det här. Till en början var det lite osäkert, men just nu är det bara ­roligt. Man behöver inte gapa för att någon ska ta i, alla kommer på ­träningen, seriösa och ambitiösa. Det är väldigt engagerande.

Du är spelande tränare, hur fungerar det?

– Vi har delat ledaransvar. ­Lars-Erik Lindgren och jag delar på tränar­rollen. Men från den stunden att vi samlas, två timmar innan match, är jag bara ­spelare. Då har jag inga tränar­befogenheter, då sköts allt av ”Larsa” från sidan. Så på matcherna är jag bara spelare.

Hur känns det att pröva på ­tränarrollen?

– Jag har alltid haft åsikter om saker och ting, man har ju haft olika tränare genom åren. Det känns kul att testa grejer som man själv har haft åsikter om och funderat på.

Anton Högsander

Foto: Oscar Helgstrand