Mina femton minuter

För att förstå storheten i det här måste ni först blunda. Slut ögonen efter den här meningen och tänk på en känd person ni verkligen, ända in i själen, beundrar, inspireras av och som varit central i era liv.
Okej. Ni kan titta nu. Vem blev det? Om ni sen föreställer er att någon säger till er att ni får möjlighet att prata med den här personen i femton minuter.  Erkänn att det virvlar till lite i magen? Overklig tanke. Kommer aldrig hända, känner ni. Nej. Troligtvis inte. Fast ibland händer det faktiskt.
Det hände mig.
När jag blundar finns det bara en person som dyker upp – John Cleese. Och när jag  för ett par veckor sen fick veta att jag skulle få en kvart med honom på telefon, så är det inte bara magen som virvlar. Det är hela universum. Mr Monty Python. Mr Basil Fawlty. Mr A Fish Called Wanda. Mr Silly walks. Mr This is a dead parrot. Mr FishSlappingDance.
Anledningen till telefonkvarten? Jag har världens bästa jobb som redaktionschef på sajten Motivation.se. Och eftersom Cleese kommer till Sverige i november för att delta som föreläsare vid Inspirationsdagarna, fick jag den osannolika möjligheten att göra en intervju. En dröm som jag inte ens visste att jag hade blev plötsligt sann.
Han befann sig på ett hotellrum någonstans i världen och allt var hemligt in i det sista. En kort stund innan det var dags att ringa upp fick jag numret. Jag slog det. Kom till växeln. ”The line is busy, would you like to wait?”.Ja, vad tror du?! Signalerna går fram. Det klickar till. Det svartnar. Växeln igen. ”Still busy… no,wait… now”.
Herregud. Nu händer det. Det händer!
Och så har jag plötsligt den välkända rösten, rakt in i örat. Rösten jag är uppväxt med och som har uttalat alla de repliker som sitter i ryggraden och som jag citerar, ibland så gott som dagligen. Det är rösten som tillhör ett geni. Jag sitter där, i mitt kök, och pratar med ett humoristiskt geni. Han sitter i sitt hotellrum på andra sidan världen och pratar med… mig.
Samtalet blir över all förväntan. Han tilltalar mig vid förnamn. Jag säger Mr Cleese. Jag frågar, han svarar. Och han svarar så bra och så klokt. Då och då skrattar vi. Han skrattar åt saker jag säger. Han. Skrattar. Åt mig. Där sitter jag och skrattar tillsammans med John Cleese.
En kvart går fort och plötsligt är tiden ute. Vi säger hej då och jag trycker på knappen som gör att samtalet bryts med hans glada ”Bye bye!” klingande i huvudet. Som taget från vilken sketch som helst.
Jag sitter paralyserad vid mitt köksbord och ser väggarna återvända till det normala. Och det enda jag kan tänka är ”Jag lyckadesundvika att kalla honom MrFawlty…”. Det är över. Jag har gjort det.
Jag har pratat med John Cleese.  Vad vi pratade om? Det får du läsa på Motivation.se.

Frida Spikdotter Nilsson