”Jag kunde se människor i publiken gråta när vi spelade”

Året är 2004. Robert Samsonowitz – som är född och uppvuxen i ­Katrineholm – har precis haft ett samtal med sin vän Fredrik Jakobsen. Punkbandet Satanic Surfers är i behov av en trumslagare.
– Det var deras gitarrist Fredrik som slängde ut en tråd och frågade om jag var intresserad av att spela trummor med dem. Mitt tidigare band Adhesive, från Katrineholm, gjorde en Europaturné tillsammans med Satanic Surfers 2002, så vi kände varandra sedan tidigare. Fredrik tyckte då att jag var den bästa trummisen han kunde tänka sig för bandet. Vi gjorde en repningsaudition, sedan flöt det på, berättar Robert.

Stor i Japan

Satanic Surfers uppstod i Lund 1989 och var verksamma till 2007. Med en ­spretig punk, som enligt många utvecklades från skatepunk till ett ­bredare ­register med influenser från bland ­annat pop och metal, lyckades bandet smickra kritikernas öron. Samtidigt växte sig lyssnarantalet större och ­större där fanatiska fans i länder som Brasilien och Japan suktade efter en spelning. När Robert klev in i bandet 2004 fick fansen vad de hade längtat efter.

– Det var kul att turnera i Syd­amerika, vi gjorde Brasilien. Men vi spelade även i Japan. De ställena ­sticker ut mest. Det var inget man var van vid, det var en annan kultur.

Just japaner har väl en förmåga att vara rätt insatta?

– Ja. De har även en tendens att vara rätt fanatiska. 200% eller inget alls. En japan gav nästan 2 000 spänn för en ­Adhesive-demokassett på en nät­auktion, något som vittnar om en gränslös hängivenhet. Men samtidigt som de kan vara fanatiska är de så på ett rätt blygsamt sätt. De skiljer sig mycket från exempelvis fulla svenska skid­turister på after-ski i Alperna. ­Japaner är raka motsatsen till det. Det har överlag varit en intressant upplevelse att få se skillnaden som finns i olika världsdelar, samtidigt som människor från olika kulturer ändå samlas kring vissa gemensamma beröringspunkter.

Vilka beröringspunkter?

– Den minsta gemensamma ­nämnaren är väl musiken, först och främst. För många är det nog även samma ingredienser som också är vanliga inom metal-scenen, en känsla av att inte vara som alla andra. Man skapar sin egen samvaro i ett gemensamt utanförskap. Ett ”fuck you” till om­världen och en känsla av att höra ­hemma någonstans. Sedan finns det ju en viss likriktning inom punkscenen också som bidrar till andra gemen­samma beröringspunkter. Man kan gilla samma band och anamma samma klädkod oavsett om man bor i ­Tokyo, São Paulo, Berlin eller Flen. När man tänker på det blir det nästan lite ­komiskt när man åker halvvägs runt jordklotet för att träffa folk med ­samma musiksmak och liknande ­visuella attribut som man ser i Sverige, men det är ju de små skillnaderna som gör det intressant.

Hände det någon gång att folk hörde av sig till er?

– Ganska många hörde av sig till oss via Internet, och jag vet att vi fick en del brev. Vissa tyckte att man hade förändrat deras liv. Speciellt i Syd­amerika, där var de överväldigade över att vi ens var där. Jag kunde se människor i ­publiken gråta när vi spelade.

Hur tacklar man det?

– Jag vet inte. Man biter ihop och lägger på hyllan. Man får inte bli för emotionellt påverkad. Men det är en svår sak att relatera till. När folk tycker att ditt band har förändrat deras liv, det är svårt att ta en sådan sak. Det är smickrande, men också lite konstigt.

Splittrades naturligt

Efter en intensiv period med skivsläpp och turnerande – som Robert beskriver med ord som mycket spelande, långa resor, flygplatser, hotell och klubbar – började Satanic Surfers att splittras. När bandets enda original­medlem ­sedan starten, sångaren Rodrigo ­Alfaro, slog ner spiken och förklarade att han tyckte att bandet var färdigt föll det sig naturligt att lägga ner. Och det finns inga tankar på en reunion.

– Överlag luktar återföreningar lite illa. Som en gammal och möglig ost som man helst bör låta bli, förklarar Robert och fortsätter:
– Vi har inte haft någon dialog om att det ska vara aktuellt att börja igen. De flesta bandmedlemmarna är upptagna med andra band. Visst, det har ­kommit förfrågningar, men det flesta läggs förhoppningsvis på ”rör ej-­högen”. Som det känns nu skulle det enda skälet för återförening vara att hänga med de ­andra i bandet igen, och då kan man lika gärna träffas på krogen.

För Roberts del tog musikskapandet inte slut. Nu är han involverade i punkbandet We Live In Trenches, men han har lämnat trummorna bakom sig för att återvända till gitarren.

– Det är svårt att säga om det är ren hardcore, vi tänker inte så mycket på vad vi gör och vilken genre vi hamnar i. Det låter hårt och rätt jävligt. Det är ändå rätt stor skillnad från Satanic Surfers, både musikaliskt och kreativt. I Satanic var jag inte inblandad i skrivandet av musiken, så det kändes
ibland som att jag spelade andras låtar. Nu spelar jag ingenting som jag inte
varit med att skapa.

Bandet har nyligen kommit hem från en europaturné och jobbar just nu på sin nästa skiva.

– Vi är i slutfasen av skrivar­processen nu. Det rullar på. Vi skriver och arrangerar musiken tillsammans i repan. Känslan är viktig för oss, och den kan man inte alltid skriva fram själv. Det händer intressanta saker när vi spelar tillsammans, och när vi ­låter oss inspireras av varandra. Ibland ­händer det att jag kommer med helt eller delvis färdiga låtar, men överlag är det en demokratisk kreativ process där alla är delaktiga. Det är en tids­krävande och ibland rätt invecklad process. Vi har nog ovanligt finmaskiga filter som låt­idéerna ska passera igenom innan vi är nöjda. Ingenting lämnas åt slumpen. Vi kan jobba på låtar i upp emot ett år, och testa dem live, bara för att sedan skrota dem eller göra om dem helt. Vi går förhoppningsvis in i studion efter vintern. Jag hoppas att vi har fått ut en ny platta till våren eller sommaren.

Anton Högsander

FOTO: RBRT Creative