En chans att pussla ihop min dåliga relation

Jag stod där med ett par svarta byxor som jag – omsorgsfullt och noga – hade valt ut själv. Krängde på mig plagget, speglade mig. Snygga. Vilket köp. Jag måste vara bäst i världen på att hitta fashionabla jeans. Topp tio, i alla fall.

Plötsligt rasade världen samman på blod­igt allvar: ”Men du vet väl att det där är ett par tjejbyxor?”, sa expediten. Jag svar­ade inte. För upptagen med skammen. För upptagen med mina brännande kind­er. ”Men det gör ju ingenting, eller hur? De är ju riktigt snygga!”, fortsatte hon och gav mig ett påklistrat leende. Jag sa ingen­ting. Även fast jag ville skrika något i stil med: ”Du är fan helt dum i huvudet som tror att jag ska gå runt i ett par tjejbyxor! Fattar du inte att jag vore körd då? Fattar du inte att jag lika gärna kan ­skjuta mig här och nu om jag släpar hem ett par tjejbrallor?”. För er som undrar tog jag byxorna med extrem försiktighet, som att de innehöll stora mängder gift, och la djävuls­klädnaden på samma hylla som jag hittat dem. Och någonstans, som ni förstår, utvecklade jag där och då en obekväm relation till klädbutiker.

Nu för tiden handlar inte mina kläd­butiksbesök så mycket om livs­avgörande ögonblick, utan mer om att överleva ­tristessen. Min flickvän är en flitig kläd­butiksbesökare och det händer sig rätt ofta att jag sitter på en hård träbänk och ­stirrar med död blick bland kvinnliga plagg. Jag är rätt bra på det där – att ­stirra med död blick. En gång kom en expedit fram till mig och undrade om jag ­ville ha en godis­klubba: ”Det ser ut som att du har fått sockerfall”, sa hon och stack fram en klubba med ZOO-smak. Jag, som är ­mycket svag för godis, kände att det ­antagligen var världens bästa expedit. Tanken slog mig: tänk om alla ex­pediter skulle vara så, tänk vilken ­underbar och trivsam värld jag skulle leva i.

Nu är inte längre den tanken en bortsprungen och trasig dröm. IKEA är näm­ligen på rätt spår. Har ni inte hört? De har infört ett ”Manland” i Sydney. Dagis för män, om vi ska slänga oss med en trev­ligare titel. Där kan kvinnorna lämna av sina män och shoppa utan en gnällig och framför allt hungrig jättebaby som ­suckar högt när frun säger att ”vi bara ska ta ett varv till, jag såg en skitsnygg ljusstake på fjärde våningen”. Om jag har förstått det hela rätt erbjuds männen en möjlighet till att titta på sport, lira lite Playstation samt den kulinariska maträtten korv med bröd.

Det tog ett tag för min del: närmare bestämt 20 år. Jag har ju väntat sedan jag föddes. Men nu ser jag ljuset i tunneln. Nu ser jag äntligen en möjlighet att ­pussla ihop min dåliga relation till klädbutiker, den som började med ett par svarta tjejbyxor och som har eskalerat i en blandning av sockerfall och enorma gäspningar. För jag har börjat tro att världen ser ett behov här – att Manland snart finns i en klädbutik nära mig.

Anton Högsander

succe.info/anton