Rut är jämngammal med storstrejken

Rut föddes i en arbetarfamilj i Nyköping, som nummer fem av sex syskon. När hon var ett halvår gammal rasade storstrejken, med 300 000 strejkande arbetare och stor arbetslöshet. Men Ruts familj klarade sig ganska bra.
– Pappa var reparatör på Storhuskvarnen. Han brukade också få hjälpa till med att piska mattor hemma hos kvarnmästaren och fick fem öre för jobbet.

Ibland fick han en vetelängd med hem, det var det godaste vi visste. När Rut var fem år bröt första världskriget ut. Rut minns ransoneringarna, nästan alla matvaror var ransonerade. Mamman skar tunna skivor av limporna och bröderna jämförde vem som fått tjockast skiva.
– Men vi var aldrig hungriga, det fanns alltid mat på bordet. Kriget var så långt borta för oss. England och Tyskland, det var väldigt avlägset.

Frälsningsarmén

Pappan bildade Frälsningsarméns musikkår i Nyköping, med både manliga och kvinnliga musikanter 1898. – Det var alltid sång och musik hemma. Alla spelade, gitarr, mandolin, vi sjöng och hade roligt.

När kompisarna gick på söndagsmatiné kunde Rut inte följa med, istället skulle hon gå i söndagsskola hos armén. – Jag tyckte det var förfärligt, skrattar hon, men jag värdesatte det senare.

Sju år i skola

Rut gick sju år i skolan. När hon var 14 blev hon konfirmerad och fick en tramporgel i present, fast hon hoppades på en cykel. – Jag blev så besviken, men sedan hade vi mycket nöje av orgeln, allihop. Efter konfirmationen började många arbeta, men Rut stannade hemma och hjälpte sin mamma, som hade klen hälsa. Rut arbetade extra på skoaffären Oscaria och Varumagasinet och sjöng i kör på fritiden.

När Rut var 18 öppnade en väninna kondis i Valla och ville att Rut skulle komma dit och arbeta. Föräldrarna sade tvärt nej, men efter månader av tjat fick hon åka, det var 1928. – En pojke kom in och köpte tändstickor. Den andra servitrisen sade till mig: ”den där pojken ska du få ihop det med, om du visste vad han är snäll och rar”. Två veckor senare frågade han mig om jag ville ta en promenad, sedan var det kört, ler hon.

Rut och Gösta gifte sig 1936. 1938 föddes Birgitta och 1941 kom Margareta. – Jag sa ”tänk om det kunde bli en pojke”, men Gösta tyckte att det var så rart med två små flickor, minns hon.

Flyktingar i Valla

Andra världskriget kom närmare än det första kriget. Till Valla kom norska flyktingar, som inte berättade hur det var i det ockuperade Norge. – De vågade inte säga något. Rut och familjen blev vänner med några av de norska flyktingarna och höll ihop i många år.

När Ruts flickor börjat skolan fick hon arbete hos Söderbergs skor. Hon hade två kronor i timmen, men semester var chefen tveksam till.

– Jag ville ha semester, chefen sa ”jaha, har vi verkligen resonerat om det?” Till slut fick jag också två veckor ledigt. Rut arbetade inte heltid. Hushållen på den tiden tog mycket mer tid än idag. – Man bakade allt själv, man tvättade för hand. Maten tog också längre tid. Det var fläsklägg och rotmos som stod och kokade i timmar.

Gösta gick bort 1971, han var bara 63 år.
– Vi hade så många planer, vi skulle resa och göra saker. Det var så hemskt när han gick bort, säger Rut.

Äldst men friskast

Det värsta med att bli 102 år är att vännerna och syskonen dör, tycker hon. – Men jag har tumme med honom däruppe, säger hon och pekar mot taket. Jag pratar mycket med vår Herre, det är en stor tröst.

Hon umgås med ett par av damerna på äldreboendet, men fast Rut är äldst av alla är hon också friskast. Hon hör och ser inte så bra, men är fortfarande aktiv. Hon går matlagningskurser och är hedersledamot i PRO. Hon brukar inte känna sig ensam. Hon sjunger gärna för sig själv och hon har TV:n som ett av barnbarnen köpt åt henne. Hon både bäddar sängen och sköter sitt lilla rum med pentry själv.
– Det bästa i livet var när barnen var små och Gösta levde, säger hon.

Cecilia Tuohy
Foto: Jan Jonasson