Fler spökhistorier från Sörmland

Stöttasten

På vägen mellan Floda och Östra Granhed ligger en stor sten, ett flyttblock. Bara en del av stenen ligger på marken, resten sticker ut över vägen.

Enligt folktron ska alla som går förbi ställa dit en stötta av trä, för att inte stenen ska falla ned på vägen. Ur historiens dunkel stiger sägnerna om Stöttasten. Troligen finns också verkliga historiska händelser i bakgrunden.

En sägen handlar om en jätte, som ska ha slängt den mot Floda kyrka, eftersom han inte ville höra kyrkklockorna. En annan sägen, som det finns en del belägg för, berättar att en munk från Saba kloster i Julita kom till Granhed på 1300-talet för att kristna folket där. De vilda granhedsborna ville inte bli kristna, utan stenade den stackars munken till döds.

Ett bål tändes sedan på mordplatsen, som sedan skall ha hållits brinnande dag och natt i nära två sekler. På 1500-talet beordrade Gustav Vasa att bålet skulle släckas eftersom det var slöseri med ved, som kunde användas bättre. Då började man istället lägga dit torra pinnar och grenar, kanske som en protest mot kungens påbud. Det görs fortfarande och stigen där stenen ligger är kulturminnesskyddad.

Händelsen med munken som stenades ska finnas nedtecknad i gamla klosterarkiv. En del personer har sett eldsken vid Stöttasten.

Mannen vid Högsjö station

Högsjö station är en liten samling hus nära den gamla stationen. Här bor Sara, som flera gånger sett en man klädd i svart, med svart rock, svart käpp och hög svart hatt. Nära det gamla sågverket visar han sig ofta.

Sara var rädd i början, men mannen har inte försökt ta kontakt och visar sig så ofta att hon vant sig. På hennes mobil dök en bild upp, som Sara inte vet vem som har tagit. Bilden är suddig och mörk, men tittar man noga kan man urskilja ett ansikte med röda ögon och gapande mun.

Beata Palbitzki på Fiskeboda

I stora huset på Fiskeboda spökar det. De anställda och många läger- och konferensgäster har hört möbler flyttas runt på de övre våningarna när ingen varit där.

Annika Gustavsson är platsansvarig och har arbetat över tio år på Fiskeboda. Hon tycker att spökerierna har minskat de senaste åren.
– Förr var det mer, nu hör man möbler som flyttas bara någon gång i månaden. Annika har ingen känsla av att spökena på Fiskeboda vill något illa, hon tror själv att det är Beata Palbitzki som går igen.

När Beatas man levde bodde hon på Julita gård, men i slutet av 1800-talet hade hon Fiskeboda som änkesäte. Beata finns på ett gammalt foto i ett av konferensrummen en trappa upp. – Hon var en snäll dam som älskade barn. Men en tjej som var här på kollo mötte en mörk gestalt i trappan i kuskbostaden. Hon blev rädd och ville inte bo kvar i det huset, hon fick by ta hus.

Här ska det också spöka

Duveholms herrgård – i Kristinaflygeln berättas det om en gråklädd vacker dam som visar sig månljusa nätter. Senast hon visade sig var 1995. På samma herrgård finns också en vålnad i blå slöja. Det är en äldre dam som ska vara vänligt sinnad.

Stora Djulö – här finns det flera spöken. En flicka i svart klänning och ljusa flätor har ibland visat sig, men mest för barn. Hon ska ha varit tjänsteflicka på gården. På Djulö finns också Höns-Stina, hon ska ha varit hönspiga vid förra sekelskiftet. Hon ses ibland vandra runt i huset och på gården utanför.

Beckershofs herrgård – en sten i närheten av herrgården är tredelad, den ska ha blivit sönderskjuten av en svartsjuk man, som här överraskade sin fästmö med hennes älskare. Folk har sett vita skepnader på hästar i närheten.

Fridhem, nära Sköldinge kyrka – för många hundra år sedan roade en man sig med att skjuta prick på oblater som han spikat upp på kyrkporten. Man kan se märken än idag på porten, som nu leder in till sakristian. Han straffades genom att spikas in i en tunna. Så småningom dog han av svält i tunnan, som var uppställd på kullen vid Fridhem. Det finns människor som hört hans desperata skrik eka i natten.

Text: Cecilia Tuohy