Charlotte på Julita gård

– Familjen Palbitzki ägde Julita mellan 1736 och 1851. Charlotte var yngsta dotter till Gustaf Adolf Palbitzki och hade som många herrgårdsfröknar på den tiden en informator, som skulle lära henne franska.
Charlottes informator hette Per Hofverberg. De blev förälskade, men förbindelsen var otänkbar för familjen Palbitzki. I efterhand kan man ana att Per var en lycksökare. I början av 1758 skrev han ett kontrakt som Charlotte skulle underteckna, där hon förband sig att betala 6000 daler kopparmynt om de två inte gifte sig. Fadern fick tag i kontraktet och fick höra om förhållandet av tjänstefolket. Per kördes ut och fick tjänst på Stora Sundby slott. Därifrån skickade han kärleksbrev till Charlotte.

Flyktplan

Snart utarbetades en flyktplan, där Charlotte skulle rymma genom fönstret och en skrinda skulle vänta på henne. Iförd soldatuniform skulle hon fly till Per på Stora Sundby. Planen sattes i verket en blåsig höstkväll.
– Charlotte klättrade ut genom sitt sovrumsfönster, men kunde inte stänga fönstret utifrån, så det stod och slog i vinden och väckte hennes far, som i rummet hittade brevet med flyktplanen, berättar Inga-Lill Claesson.

Charlotte hann inte långt, redan vid Äs hann fadern upp henne och tvingade med henne hem. Hennes rykte var i fara och fadern beslutade att hon snabbt skulle giftas bort med en kusin, som fick en summa pengar för besväret. Charlotte var olycklig i sitt påtvingade äktenskap, mannen drack och talade illa om henne och efter en tid beslutade hennes far att paret skulle skiljas.

Efter skilsmässan kom Charlotte tillbaka till Julita och skrev till Per, som hon förstås inte glömt. Per hade dock gift sig med en annan rik ung slottsfröken och glömt henne. Charlotte gifte aldrig om sig. Kvart i tolv på torsdagsnätterna sägs hon vandra från sitt sovrum ut till biblioteket, med armarna utsträckta ropar hon på sin älskade Per.

Månljusa nätter kan man också se en ung kvinna stå i ett fönster och titta ut över parken.

På Julita finns en spegel, som inte får putsas. Det berättas att en fru på herrgården fick spegeln när hon besökte en granngård. På hemvägen körde hästvagnen av vägen och kusken omkom, spegeln klarade sig dock. När den sedan putsades såg man kuskens ansikte i glaset.

Text: Cecilia Tuohy
Illustration: Stina Sander