Som att cykla

Hur som helst, jag stod handfallen. Det var ju exxet som gjorde allt med cyklarna tidigare, både barnens och min. Sen jag blev ensamstående gäller mer; är cykeln hel så tar jag den, är det punka tar jag bussen. Och jag har åkt väldigt mycket buss på sista tiden… Hålla på med däck och pumpar väcker aggressioner inom mig. Cyklar och bilar ska bara funka.  Tack.

Eftersom mitt cykelsjälvförtroende var obefintligt, fick jag i höstas hjälp med att ta av hjulet. Sen blev det stående på balkongen genom vinterns permafrost. Ibland syntes det inte ens under snön, men jag visste att det stod där och garvade åt mig. Byt mig då, om du kan?

Så smälte snön och jag började skylla på saker. ”Jag har ingen hel innerslang”  funkade som undanflykt ganska länge. Tills jag fick en ny av en omtänksam person. Men då hade jag ingen pump. Det funkade som ursäkt ända tills idag när jag, helt självdestruktivt, drog förbi Clas Ohlson och köpte en. Efter middagen hittade jag först inte kitet med cykelprylar som jag lånat, men när även det var återfunnet fanns inte längre nån återvändo.

Ungarna glodde film när jag klev ut på balkongen med cykelkit, ny slang och pump. Hej däck. Let’s get this over with.

Vi slogs, jag och däcket. Ut med gammal slang, in med ny. Bända, klämma sig, svära. ”Stäng dörren mamma, vi hör inte vad de säger på filmen!”. Efter ett gäng akrobatiska övningar och ett djupt kränkt intellekt (framkallat av en fullkomligt obegriplig pumpinstruktion) satt skiten på plats. Okej. Det här kan funka.

Mitt cykelsjälvförtroende växte en smula.

Jag tog däcket och gick ner till källaren där själva moderskeppet stod– cykeln herself. Så röd och fin och uppochner. Ute på gården påbörjades sedan den process som skulle komma att förändra synen på mig själv. För det var ju inte så svårt. Jag fick i alla fall på hjulet och det snurrade. Sen återstod handbromsen. Jag stirrade, drog lite i slangar och kablar och det mesta satt löst.

Och precis när jag tänkte ge upp (det finns ju fotbroms gubevars och jag är i det här läget euforisk över att jag överhuvudtaget har ett däck som verkar sitta hyfsat fast) så drog jag i en liten slang som bara gjorde att jag plötsligt förstod hur allt hängde ihop. Efter lite skruvande och reglerande så satt den där.

Det var lite svårt att i efterhand förklara för barnen varför det var så viktigt att få ihop cykeln. Helt själv. De förstår inte helt symboliken i att erövra ett omöjligt område. Jag begär inte det av dem. Men även om de inte förstår, så tror jag att de ändå smittades lite av lyckanatt bemästra något.Att vara på andra sidan av en utmaning. För de log och sa att det var bra gjort. Jag fick en dubbelkram.

Mitt cykelsjälvförtroende kommer aldrig vara obegränsat. Men jag tror jag slätat ut några pucklar idag.  Nästa gång kör jag bakdäcket. Det borde väl gå. Ingenting är omöjligt. Det är väl ungefär som att cykla.

Frida Spikdotter Nilsson