Våra värsta bilminnen

Starta i backe

På min allra första körlektion i slutet av 60-talet fick körläraren för sig att jag redan kört en del – men jag kunde ingenting. Vi for iväg och i Flens brantaste backe fick läraren syn på en kompis. Han bad mig stanna – och panikslagen försökte jag hålla kvar bilen i backen utan att rulla bakåt. På den tiden rökte alla, och körläraren satt i passagerarsätet med en cigarill.

När han pratat klart med sin kompis sade han åt mig att köra igen – och med full gas släppte jag upp kopplingen. Bilen sköt iväg som en kanonkula och körläraren tappade cigarillen, som började pyra i baksätet.
– Du rullade inte bakåt i alla fall, sade lärare n när branden var släckt.

Mikael Hellmér

Kvist i ögat

Min uppkörning, i Stockholm sommaren 1999, är mitt näst värsta bilminne. Problemen uppstod direkt, vid första rödljuset upptäckte jag att helljuset var på. Nervöst försökte jag slå om till halvljus och missade att det blev grönt. Jag fick vänta tills trafiksignalerna slog om till grönt igen och fick ha helljuset på under hela uppkörningen. Vid flera tillfällen fick trafikinspektören bromsa med dubbelkommandot, bland annat höll jag på att köra rakt in i en betongmur i en högerkurva.

Det allra värsta var när jag skulle backa runt ett hörn. Jag skulle tänka ”tvärtom” och blandade helt ihop höger och vänster. En häck som växte på hörntomten kom plötsligt väldigt nära och stressat försökte jag styra bort från häcken – men lyckades istället komma så nära häcken att kvistar från den stack trafikinspektören i ögat genom det öppna fönstret.

Med rött och tårfyllt öga satt inspektören tyst resten av färden och när vi kom tillbaka till kontoret meddelade hon kort att jag inte klarat uppkörningen. Jag var inte förvånad. Jag hade inte ens godkänt mig själv.

Cecilia Tuohy