1980 – 2000 Det postmoderna huset

1980-talet innebar också en reaktion mot funktionalismen. Det vackra – som inte bara är vackert för att det fyller en funktion – lyftes fram igen – och inspirationen hämtade arkitekter och kataloghustillverkare i bondesamhällets stugor och herrgårdar. Mer färger, roligare former och mer fantasi i husen – en ny syn på villaområden och lägenhetslängor växte fram. Runda fönster, gavelfält i avvikande färg, pastellfärger och varierande takhöjder – 1980- och 90-talens hus är ofta lekfulla och ganska långt från miljonprogrammets funktionella men lite tråkiga uttryck.
Villaområden och lägenhetsområden byggdes ofta mot en gård, runt ett affärscentrum eller en lekplats. Vinklar och annorlunda former var populärt – flera centrumanläggningar tycktes sakna räta vinklar.

I gammal stil
På flerbostadshus använde man ofta träpaneler som fasader och på villor användes puts mer än förr – det var ombytta roller mot tidigare under 1900-talet. För första gången på ett par hundra år användes rosa puts. Andra populära putsfärger var gult, beige, ljusgrönt och andra p pasteller. En del husbyggare efterfrågade utsträckta enplansvillor i Dallas-inspirerad stil. Den mest populära arkitekturen under 80-talet var ”allmogestilen”, en slags återgång till en idealiserad sekelskiftesstil med snickarglädje, punschverandor och med rustika inslag från bondesamhällets byggtradition. De flesta tillbakablickande husen från 1980- och 90-talen byggdes utan källare och stod på låga cementsocklar.
Tyvärr tog man inte riktigt samma tid på sig som man gjorde i bondesamhället – tidspressen var förstås större och husköparna hade många leverantörer att välja mellan, så priserna måste ned. Resultatet blev – om man är snäll – hus i gammal stil. Man kan också kalla 1980-talets arkitektoniska tillbakablickar ett hopkok av allmogestilar utförda utan genuint kunnande och tradition och utan de äldre husens kvaliteter. Fönster med tunna plastlister som skulle likna spröjs, spegeldörrar av pressat sågspån och frästa profiler, omålade eller lackade köksluckor och pärlspontpaneler av kvistigt virke som snart gulnade och plastfärg som effektivt stängde in fukten i träfasaden.
Under 1990-talet kopierades ännu mer och ännu tydligare de historiska stilarna. Man blandade och härmade jugendstil, nationalromantik och landsbygdens röda stuga.
I huskatalogerna hittade man ”gotlandshus”, ”skånelängor” och herrgårdskopior med namn som ”Sörgården” och ”Örtagården”.
Det fanns förstås hela tiden husbyggare som satsade på mer kvalitet – fönster med riktig spröjs, dörrar av massivt virke och bättre färgtyper än plastfärgen.

Den nymodernistiska strömningen
Mot slutet av 1990-talet och in i 2000-talet vred sig arkitekturen mot den nymodernistiska strömningen. Det nymodernistiska huset är oftast vitputsat eller i vitmålad träpanel, med inslag av liggande panel. Husdelarna kan ha olika höjd och det är vanligt med dubbel takhöjd i vardagsrummen. Fönstren kan sitta asymmetriskt på fasaden och speglar rummens användning – små fönster i badrum, stora och höga som går över flera våningsplanmarkerar umgängesrum. Nymoderna villor har ofta plåttak, papptak och nya sorters tak med olika slags dukar finns också.
Inomhus i nutidens hus har trenderna varierat de senaste decennierna. Under 1980-talet monterades spegelväggar på de vita strukturtapeterna och i vardagsrummet pöste skinnsofforna runt glasborden. Mot 90-talet blev fler och fler intresserade av design, men i inredningstidningar framhävs allt mer det personliga uttrycket. ”Lite loppis, lite Ikea och några designfavoriter”.
Vita väggar med en stormönstrad eller enfärgad – men klart avvikande – fondvägg har varit populärt de senaste tio åren. Träslagen har avlöst varandra – från den kvistiga furun, som i 1800-talets hus aldrig skulle ha behållits omålad, till den oljade eken, körsbärsträ, bok och furu igen.
Mot 1980-talets slut gjorde hemdatorerna entré och fick oftast bo i gästrummet med alla tillbehör – skrivare, scanner och stora stationära hårddiskar.

Smarta och passiva hus
Med ökande medvetenhet om miljöproblemen – och inte minst ökade kostnader för uppvärmning, har många börjat efterfråga fler funktioner och bättre energianvändning. Det finns olika sorters rörelsedetektorer, som tänder belysning och sätter igång värme och ventilation när någon rör sig i närheten. Det finns också passiva hus, som inte ska behöva någon uppvärmning alls, utöver de boendes egen kroppsvärme.

Cecilia Tuohy
Foto: Jan Jonasson
Illustration: Kajsa Vasseur-Gilerstrand