– Jag har världens bästa jobb

Anna har hand om gruppen Solrosen A på Interkulturella enheten. Just nu går sex somaliska barn i åldrarna 10-12 år hos henne och lär sig läsa och skriva. Ingen av dem har gått i skola tidigare. Anna använder metoden ”Skriva sig till läsning”, där barnen på dator skriver av en text. Datorn läser upp det barnen skrivit med ett talsyntesprogram och barnen hör direkt om det blivit fel.

Dagens text handlar om Sverige. Dagen innan skrev barnen om Somalia, fakta hittade de på internet. Abdirisak Awil skriver snabbt av texten om Sveriges kung och grannländer. När han skriver ”tesdag” istället för ”tisdag” hör han själv att det låter fel och rättar stavfelet.
Elva nationer
När barn först kommer som flyktingar till Sverige ska de börja i skolan så fort det bara går. Skolplikten innebär att alla barn ska gå i skolan och redan en eller två veckor efter att man landat i Sverige kan elever komma till Interkulturella enheten i Katrineholm. De går på Vita huset tills de kan läsa och skriva svenska. Sedan börjar de på sina vanliga skolor. I gruppen Solrosen B går barn som redan gått i skola i sina hemländer – till exempel Irak, Palestina och Afghanistan. Barn från elva nationer går på Interkulturella enheten och man undervisar från förskoleklassen upp till högstadiet.

Har saknat skriftspråk
Abdirisak Awil ska snart börja i Sjöholms skola och jämnåriga Mulki Mowlid som sitter några bänkar bort ska börja i Nävertorps skola under hösten. Abdirisak och Mulki har varit på Interkulturella enheten i ungefär ett år och hjälper sina mer nyanlända kompisar. Från att ha saknat ett skriftspråk kan de nu skriva en egen text om ett ämne, eventuellt med några stödord till hjälp. De kan också skriva för hand, något som barnen tycks lära sig ”på
köpet” när de jobbar med datorn.
– Barn som aldrig skrivit för hand utan bara lär sig skriftspråket i datorn, har förvånansvärt fin handstil när de börjar skriva för hand. Deras handstil är jämförbar med handstilen hos ett barn i samma ålder som gått i skola i flera år, konstaterar Anna.
Barngruppen har också en klassmorfar, Jonny Lindell. Idag sitter han med Shukri Ahmed, som är tio år. Hon tycker om att lära sig skriva och tittar noga på texten hon ska skriva av. En annan lärare kommer in och berättar att dagens planerade brandövning är inställd och modersmålsläraren Ahmed Ibrahim, som är med på två lektioner i veckan, informerar barnen.
– Somalia har varit i krig sedan 1980, de här barnen har aldrig förut levt i fred, berättar Anna Frössevi. Det viktigaste för oss som jobbar med barnen är att vi är trygga och lugna. En sådan sak som en brandövning är inget problem i en klass med barn som inte har erfarenheter av krig – här måste vi vara noga med informationen så att barnen inte blir rädda. Klassmorfar bidrar mycket till den här tryggheten och lugnet.

Skriva med datorn
Anna Frössevi är utbildad lärare i klasserna 1-7, med svenska, SO och bild som huvudämnen. Hon har gått påbyggnadskurser i IT-pedagogik och genuspedagogik. Hon jobbade tidigare i Julita skola, men läste om Interkulturella enheten i Katrineholms-kuriren.
– Jag tänkte direkt ”där vill jag jobba”. Det var Mona Wiklander, som är lärare i Sandvikens kommun, som introducerade metoden ”Skriva sig till läsning” i Sverige. Metoden utvecklades av en norsk pedagog. Den handlar om att lära sig skriva med datorn innan man lär sig skriva för hand. Anna Frössevi var på en föreläsning med Mona Wiklander och blev intresserad. Ett problem med ”Skriva sig till läsning” är att varje barn behöver en egen dator, men Interkulturella enheten fick överta gamla datorer från Tekniska verken i Linköping.
I undervisningen ingår att lära känna samhället. Anna och barnen går på studiebesök – till exempel hos polisen.
Den stora skillnaden mot Somalia är att det finns kvinnliga poliser – och överhuvudtaget att det finns kvinnor som bestämmer i Sverige.

Hästkunskap på schemat
Varje måndag tar Anna med sig ett par av barnen till Trolldals ridskola. Flera av dem har aldrig varit nära en häst tidigare, det gäller speciellt flickorna. Det är en enorm skillnad mot Sverige där ridsport oftast utövas av flickor.
Hästkunskapen är viktig för barnen. De får hämta hästarna i hagen, rykta och göra i ordning dem. Det är en stor känsla för de här barnen att få sitta på en häst och vara huvudpersoner, berättar Anna. Hästkunskapen visar att det går att göra mycket med ganska små medel. Skolan hyr hästarna de timmar barnen är där, men annars kostar det ingenting.
Barnen simmar en gång i veckan, då är grupperna uppdelade mellan pojkar och flickor. Men på idrotten är alla tillsammans.
– Att vi delar upp simgrupperna handlar om respekt för barnen – och för att flickorna annars inte skulle få gå. Men i gympan är alla tillsammans, för så är det när de börjar i vanliga skolor senare. Det är en balansgång mellan samhällets krav och föräldrarnas inställning.
Anna trivs mycket bra med sitt jobb. Hon tror inte att hon skulle kunna gå tillbaka till traditionell undervisning med läsebok om hon började jobba i en vanlig klass igen – och hon skulle gärna vilja testa ”Skriva sig till läsning”-metoden med vuxna, till exempel på SFI.

Cecilia Tuohy
Foto: Jan Jonasson & Linnea Bergsten