Massmordet på Mälaren

Så hände dock om kvällen allt på en ångare,
Prins Carl, den mälarbåten så prydlig till att se.
På färd ifrån Arboga till Stockholm skulle gå
om kvälln begyntes resan och syntes lycklig då.

Johan Filip Nordlund hade nyligen fyllt 25 år och hade bara varit ute i friheten några veckor då han begick massmordet på Mälaren i maj år 1900. Han hade nyligen avtjänat fyra års straffarbete på Långholmen.

Nordlund föddes i Säter i södra Dalarna 1876. Han var en ”orolig natur” och redan som elvaåring rymde han hemifrån och drev runt i Dalarna och Hälsingland med en föräldralös skolkamrat. Familjen flyttade till Falun, där fick Nordlund arbete som sågverksarbetare. Det sägs vara det enda arbete han hade i sitt liv, men han fick snart sparken på grund av en förfalskad räkning. Redan runt 1890 ska han ha dömts till fängelse av häradsrätten i Ljusdal för stöld, möjligen av en häst.

1891 var Nordlund 16 år, men dömdes för ”första resan stöld” till tre års fängelse i Malmö. 1895 dömdes han också för stöld och ”diverse brott” till tre års fängelse som han från 1896 fick avtjäna på Långholmen i Stockholm. I förhören efter massmordet på Mälaren sade han själv att det var i fängelset hans planer började ta form.

Den 20 april 1900 släpptes han från Långholmen och gjorde ett försök att leva hederligt. Han reste till hemstaden och försökte få arbete, men misslyckades. Han bestämde sig då för att försörja sig på stölder och plundring.

Försedd med två revolvrar, spetskulor 67
och dolk och kniv och dyrkar uppträder boven nu.
Han ser nu offren sova envar uti sin vrå,
och tyst är i salongen, på däcket likaså.

I Örebro köpte Nordlund en revolver och stal ytterligare en revolver. Hans första plan var att råna alla på ångaren Björksundet, men han fick aldrig tillfälle. Istället steg han kvällen den 16 maj på ångaren Prins Carl i Arboga. Ångaren var på väg till Stockholm med passagerare, ved och annan last.

Men mer och mer det mörknar, halv tolv snart klockan är.
En bov har alla dörrar på båten reglat här.
Försiktigt har han uttänkt sin plan, sin djävulslist,
att mörda alla mänskor och röva allt till sist.

Vid midnatt, när båten var i höjd med Torshälla, satte han igång. Hans plan var att döda eller skada alla ombord och sedan sätta eld på ångbåten för att utplåna spåren. Han skulle tömma skeppskassan och råna passagerarna. Kapten på ångbåten var Olof Rönngren, 45 år gammal. Han blev Nordlunds första offer. Han blev knivhuggen, enligt Nordlund för att skapa kaos och förvirring på båten.

Till överdäck sprang styrman, sig gömde i en hytt,
men mördaren sprang efter i vilddjurshamn förbytt.
Sköt här och där på däcket var mänska som han såg,
och offer invid offer bland plank och säckar låg.

Därpå låste han flera av dörrarna på ångaren för att kunna operera ostört. På mellandäck knivhögg han drängen Julius Åkerlind till döds. Nu började övriga passagerare förstå att något var fel och panik utbröt. Nordlund gav sig på en kvinna, Lovisa Karlsson och högg ned henne inför hennes söner. Han skadade också sönerna. När han högg ned Lovisa Karlsson lossnade knivbladet från kniven och Nordlund tog till sina revolvrar. Han sköt kreaturshandlaren Lars-Erik Falk i huvudet och slaktaren Carl-Henrik Holmér i bröstet.

Där sutto fyra herrar, den ene fick ett skott,
rorgängarn fick ett dito och fler förut han fått.
Jag skall var mänska mörda som liv och anda har
bland mörker, lik på skutan jag som kapten står kvar!

Efter dödsskjutningarna rusade Nordlund ned och krossade fönstret, ventilen, till rökkupén. Han sköt sedan vilt genom ventilen och träffade flera av de som suttit där och rökt och spelat kort.

Nu kommer ångarn Köping. Förskräckt det boven ser
nedhissar räddningsbåten, från Prins Carl sig beger.
Vid det han hissar båten, han sköt på Köping då,
sad` sen adjö och rodde, knappt en gav akt därpå.

Nu drev Prins Carl fritt på vågorna i majnatten och andra fartyg började undra vad som stod på. Kaptenen på ångaren Köping styrde närmare och ropade över till Prins Carl.

Ett vittne på ångaren Köping, Sabina Lindgren, berättar i sina memoarer:

”År 1900 i början av maj gick vi vår vanliga tur från Stockholm kl sex på eftermiddagen. När vi kom på Björkfjärden på natten fick vi se ångbåten Prins Carl ligga stilla utanför farleden. Kaptenen gick dit för att se vad det var för fel eftersom allt var så tyst och lugnt ombord. Han ropade men fick inget svar. Det kom fram en stor karl med en stor svart kappa med en pistol i ena handen och knivar i den andra och svarade: ” Här är inget fel. Här har ni ett skott, kommer ni hit blir det fler”. Kapten ropade ned till maskin ”full back” så hela båten skakade. Jag hade nyss lagt mig och somnat men flög upp och fick tag i nattrocken och upp på däck. Där såg jag ingen, så jag sprang upp på bryggan, där kaptenen stod lutat mot hyttväggen. De ropade från Prins Carl: ”Gå inte ifrån oss, en mördare ombord!” ”Var lugna” ropade vår kapten, ”om så är har han rott iland. Vi kommer.”

Nordlund sjösatte livbåten och rodde mot norr. Han hade fått med sig kaptenens plånbok, med runt 800 kronor i. Han hann aldrig sätta eld på Prins Carl, men lämnade fyra döda och nio svårt sårade på fartyget. En av de skadade, Lars-Erik Falk, avled senare på sjukhuset.

I skogen som en vilde han sprang. Till Strömsholm kom
och sen till Eskilstuna men vände hastigt om.
I droska for mot Skogstorp och där i väntsaln satt
då fyra detektiver morddjävuln grepo fatt.

När han kommit i land gick han till Strömsholm, därifrån tog han tåget till Eskilstuna. I Eskilstuna köpte han nya kläder och skor. I skoaffären kom en tidningspojke med ett extranummer av Eskilstuna-Kuriren, som handlade om massmordet. Nordlund blev nervös och tog en hästdroska från torget. Han sade till kusken att köra var som helst utåt landsbygden. Kusken körde till Skogstorps station. Väl där tänkte Nordlund ta tåget till Oxelösund. Polisen i Eskilstuna hade dock kopplat ihop morden på Prins Carl med den nervösa mannen i skoaffären. Stinsen och stationsmästaren på Skogstorps station fick order om att fördröja tågavgången så länge det bara var möjligt. Tre konstaplar från Eskilstuna begav sig genast till Skogstorps station, där de gick in i vänthallen och låtsades vara resenärer.

Konstapel Öfling slängde sig därefter över Nordlund och ropade ”Nu är du min”. Nordlund fick upp revolvern, men övermannades av polisen. I förhören efter gripandet var Nordlund förargad och besviken över att han inte lyckats döda alla ombord som han tänkt.

Nu inom häktets murar den avgrundsanden är
och hela svenska folket i harmen tändren skär.
En var sin dom utslungar, nedkallar blixt och ve
och helvetsstraff och marter om de fick boven se.

Den 27 september 1900 dömdes Johan Filip Nordlund till döden för fem mord och åtta mordförsök.

Kvällen den 9 december samlades en stor folkmassa vid järnvägsstationen i Västerås, för att se när riksskarprättare Gustaf Dalman anlände från Stockholm med bilan i en särskild låda och sin son Albert som medhjälpare.

Morgonen därpå leddes Nordlund ut på fängelsegården. Han sjöng psalmen ”Trygg, min Jesus, uti dina armar”, knäböjde vid stupstocken och avrättades med ett enda hugg. Det var den sista person som avrättades med bila i landet och den näst sista som avrättades över­huvudtaget.

Ty många brott har timat, man det erkänna får,
men ej så fräckt som detta (man sagt) på hundra år.
I krigstid den blir kungen som utför sådant dåd.
I fredstid den blir stungen och vinner aldrig nåd.

Johan Filip Nordlund har i senare tid diskuterats. Han kom inte från en kriminellt belastad familj, han talade bara gott om sina föräldrar och sin tidiga uppväxt och de ska ha försökt stötta honom ända till slutet. Den moderna uppfattningen är att Nordlund hade starkt psyko­patiska drag, utan förståelse eller skuldkänslor för vad han gjort.

Dödsstraffet i fredstid avskaffades 1921, för brott i krigstid 1973. I 94 år var Nordlund den som mördat flest vid ett tillfälle i fredstid i Sverige. I juni 1994 sköt Mattias Flinck sju personer till döds i Falun.

Cecilia Tuohy
Foto: Polismuséet & Martin Nagy
Inklippt skillingtryck ”Mälaresjörövaren” av J H Chronvall