Bil eller båt? Javisst!

Efter lite detektivarbete hittade vi till Robert Karlsson som bor en bit utanför Sköldinge mellan Katrineholm och Flen. Robert var villig att ställa upp på en demonstration och provkörning vilket ledde till ett mindre inbördeskrig på redaktionen eftersom alla ville följa med. Visserligen har vi för det mesta roliga artikeluppslag, men denna gång anmälde alla ivrigt intresse för att skriva och fota.

Nåja, en chefredaktör måste ibland visa vem som bestämmer, så jag och fotografen Martin åkte ut till Robert. På ett gammalt lantbruk som en gång tillhört hans föräldrar bor han nu, även om han arbetar i Stockholm.

Den första frågan är förstås given. Varför skaffar man sig en amfibiebil?
– Egentligen är det min hustrus. Jag ville ha en bandvagn till men då var kravet för det att hon fick en amfibiebil först, berättar han.

Robert berättar att han fick tag i bilen genom en kamrat som köpt den i Ryssland på 80-talet. Den är byggd i slutet på 40-talet och är en förbättrad kopia på en modell från Ford. I Sverige finns inget annat exemplar av just den här typen, men det finns ett 50-tal i kvar av denna modell, säger han. Just den här modellen heter GAZ 46.

Ett 20-tal av dem är i bruk och 20 på olika museer, resterande tio är i skrotskick.

Robert är till vardags lärare på fordonsprogrammet i Haninge utanför Stockholm och det är inte den militära kopplingen som han är intresserad av utan tekniken runt amfibiebilen.

– På vintern bor jag mer eller mindre i garaget, säger han. Vi har haft den här i lite drygt två år nu och jag vill inte ens räkna på hur mycket tid jag lagt ner för att få den att fungera. Jag har väl kommit halvvägs med renoveringen tror jag.

Det känns väl inte sådär heltryggt att höra strax innan vi ska köra ner i Gårdsjöns kalla vatten i Flen.

– Första gången vi provade om den flöt fick hustrun åka ut själv. Det är hennes fordon så det var inte mer än rätt, skrattar han. Visst läckte den en hel del men det finns flera länspumpar och vill ni ha flytvästar finns det i bilen, eller båten kanske låter bättre.

Så inga bilbälten eller flytvästar utan med redaktören vid ratten och Robert på passagerarsidan gasar vi ned vid båtbryggan i Gårdsjön i Flen. Det känns inte helt naturligt att köra en bil rakt ner i vattnet. Två gånger om året backar jag ner båtsläpet i sjön men bilen brukar jag försöka hålla torr. Men visst flyter vi även om det är en helt annan känsla än att flyta med en båt. Ur med hjuldriften och på med propellern, sen är vi iväg.

Mätarna är inte så lätta att förstå då mina kunskaper i kyrilliska alfabetet är obefintliga, men Robert har förstås koll på vad som är viktigt. I vattnet gör amfibiebilen ungefär 6 knop men på land går den att köra som en vanlig bil även om ljudvolymen och komforten sätter begränsningar.

Robert berättar att han åker på träffar för likasinnade samlare av konstiga fordon på somrarna. Senaste lägret var en vecka i England i somras där det fanns fordonssamlare från ett tiotal länder.

– En gång blev vi stoppade av tullen när vi skulle ta oss från Tyskland till Polen, minns Robert. Det kändes lite obehagligt men det enda de ville var att få bli fotograferade tillsammans med oss och bilen. Många vänder sig om och tittar och det kan bli lite jobbigt ibland, erkänner han.

Vi tuffar på mot Stenhammar och passerar under väg 55 och det blir lite bottenkontakt i de grunda genomfarterna under broarna och det har hänt att Robert kört fast. Men amfibiebilen är utrustad med vinsch så att då blir det till att hoppa i och fästa tag i något och dra sig loss. Vår tur går dock utan missöden, mest eftersom Robert har kört rutten några gånger och vet var det går att köra och inte.

Ett litet fikastopp utanför Stenhammars slott, och ett medelålders par som passerar får några oväntade bilder i familjealbumet. Vi kryssar vidare mot Valdemaren och siktet är att köra upp på en badplats i närheten av Warbro Kvarn.

– En rolig grej vi gjorde var att vi var ett gäng med amfibiebilar som skulle åka Göta kanal. Blev det långa köer och väntetider vid slussarna fanns det tid och slusspengar att tjäna genom att helt enkelt köra upp på land före slussen och sen plumsa ner igen på andra sidan, berättar Robert när vi närmar oss land.

Robert tar över ratten och lika enkelt som vi kom ner i vattnet är vi uppe på land och vägtrafikanter igen. Det är förmodligen årets sista tur med amfibiebilen och nästa vecka ska den gamla klassiska serietidningen 91:an komma ut till dem för att fotografera den. Men någon provkörning blir det nog inte då.

Alla som kört amfibiebil räcker upp en hand. Jaså, ingen mer?

Jan Jonasson
Foto: Martin Nagy