Skratta som en levnadsglad gås. Är inte det härligt? För mig är en levnadsglad gås det ultimata stadiet, den högsta nivån på lyckoskalan. Det går inte att höja ribban mer, huvudet slår i taket! Det låter så härligt. Att vara en levnadsglad gås. Lite rund, klumpig och ful. Kanske jävligt dum. På ett sätt som snuddar vid öppen mun så det droppar saliv från mungipan. Men. Vad spelar det för roll? En levnadsglad gås har inga bekymmer, inga begär, inga krav. Så! Nästa gång ni frågar hur jag mår: om jag svarar ”som en levnadsglad gås”. Då är jag i hamn. Då dansar jag på moln.

Jag lyssnar sällan på kvinnliga artister. Varför? Jag vet inte. Det har bara blivit. Typ. Den enda artist som går varm är Hello Saferide och Säkert!, vilket komiskt nog är samma person: Annika Norlin. Hon är briljant. Men sen då? Jag har slölyssnat en del på Robyn och Florence + The Machine – men det fastnar inte riktigt. Hamnar aldrig i någon skön spellista som jag har filat på. Det kanske är något fel på mina öron? Hyllade Laleh i ”Så mycket bättre” verkar vara älskad av alla. ALLA. Så jag försöker ge henne en chans. Men det går inte. Det fastnar inte riktigt.

Ibland älskar jag Aftonbladet. Speciellt när de utformar en hel artikel om Kim Anderssons pungskada med den bärande rubriken ”Jag går runt med en vattenmelonen mellan benen”. Jag förstår själv vad Kim menar med uttrycket ”En-nära-döden-upplevelse”, minns så väl när jag som fotbollsspelande grabb lyckades stoppa ett inlägg med mina ädlare delar. Jag slapp akuten, det gjorde inte Kim. ”Det märktes att sköterskan som jag träffade där inte hade några testiklar. Hon visade inte alls någon sympati för min smärta. Jag fick inte ens något smärtstillande utan det var bara hem och vila och ”pungen i högläge”. Pungen. I. Högläge. Har ni hört något roligare? Men helvetet slutade inte där: ”Men så lyckades min lille son klacka mig rakt på pungen i morse. Då blev det värre igen.”

Jag tycker vi ber en stund för Kim. Han om någon behöver det just nu.

Jag vet inte vad det vilar för förbannelse över mig. Men varje gång jag surfar in på Youtube kommer jag över vidriga (nej, övervidriga) tolkningar av musikaliska stycken. Den här gången bjuder jag på Lena Philipsson. Hennes försök att sjunga Markus Krunegårds fantastiska låt ”Hela livet var ett disco” blir så förbannat fel att jag funderar på att lobotomera mig själv för att glömma skiten. Kvällens aktivitet blir fosterställning i närmaste hörn. Tack, Lena.

Jag funderar, på fullaste allvar, att sadla om till en tvättäkta nörd när jag vilar ögonen på den här kommentaren. Slänga mina journalistiska drömmar i sopptunnan och campa utanför närmaste spelaffär tillsammans med WOW-Arne och Playstation-Greger när nya GTA träffar marknaden. Lägga hela min lön på pedantmålade Warhammar-gubbar och få paniksvettningar när jag nekas att köpa energidryck på ICA.

Män som säger att ”man inte är någon tönt om man tycker om sex and the city”. Kan inte ni bara dra?

Thomas Di Leva framför låten ”Vi har bara varandra” inför en publik som består av svinenergiska lågstadiebarn som alla lider av diagnosen ”linslus”. Konstigaste jag har sett genom tv-rutan? Nja, tycker fortfarande ”Hem till Gården” slår det mesta.

Angående damm. Tydligen är damm bra till något. Tydligen fyller damm en viss funktion. Nu är frågan om den här informationen ger dammet ett wild card? Svaret är NEJ! Ett stort och fet NEJ. Jag menar: om damm skulle slänga sig med en doft av avföring hade det lyckats plocka in ALLA idiot-poäng som finns.

Jag dammsög i går. Nu ligger det stora dammbollar på golvet. Jag har insett att skiten kommer från sängen, de små asen kryper fram underifrån. De bara dyker upp. Ligger där och drygar. Läste lite mer om ämnet. Tydligen kan dammbollarna innehålla gifter. Enligt någon på Naturskyddsföreningen blir det en cocktail av farligheter när dammet samlar sig i klumpar. Det räckte liksom inte med att dyka upp från ingenstans och drägga ur på golvet, de små asen ska leka giftiga också. Så: vad är meningen med allt det här? VA? Det finns ju ingen som någonsin har sagt ”damm, det är fan bra det”. Och utseendet: gråa och vidriga. Som små tomteskägg. Lika snygga som en bilkrock. Helt klart det värsta man kan återfödas som. Helt klart en genetisk pungspark.

För att klargöra! Det var en sådan här ekorre jag tänkte på. Precis den som fick mig besatt för en stund. Men nu kan vi gå vidare med våra liv. Stryka ett streck över gårdagen. Allt är ventilerat och klart.

Skönt.