2012. Och jag funderar på döden. På alla fåglar som ramlar ner från himlen. Som ligger där med sina fjädrar och näbbar. Stendöda. Skrockfulla människor skriker att vi ska dö. Att det här inte är någon övning. Nu är det allvar. Fågelvärlden visar oss tecken. Tecken som tyder på undergången, att vi ska leva varje dag som att det vore den allra sista. Jag har följt utvecklingen, läst om alla fåglar som har fallit till marken. Men det har inte greppat mitt hjärta, har inte satt min hjärna i arbete. Det har slutat med en axelryckning, en enkel gest. Inget mer. Men nu sitter jag här, låter min hjärna rusa som en övervarvad motor. Tänk om fåglarna vet något? Tänk om deras ärthjärnor skriker åt oss att plocka fram foliehjälmarna? Att vi är dumma i huvudet som inte inser att den värld vi känner, den värld vi andas med, den värld vi äter med, den värld vi dricker med, den värld vi hatar med och den värld vi älskar med snart inte finns kvar. Att vi snart står nakna för något mycket större. Att vi snart är kroppslösa själar som inte längre kan känna smaken av en nyöppnad chipspåse eller doften av en nyklippt gräsmatta.