Omöjligt att bli så cool
Jag skulle kunna bli världens bästa ishockeyspelare, en snubbe som tjänade miljoner varje vecka och som köpte de senaste vrålåken för pengarna och varje gång jag skulle gå på stan hade folk sprungit efter mig bara för att berätta för mig att ”du är så jävla bra”. Eller så skulle jag kunna producera ett piller som gjorde mig så smart att jag lyckades manipulera hela världsekonomin så jag tjänade enorma summor pengar och blev erkänd av hela finansvärlden som det hetaste geniet någonsin. Eller så skulle jag kunna börja skriva musik som fick hela världen att dansa, musik som skulle förena alla människor till världens största och mest ultimata fest någonsin och alla på den festen skulle sträcka upp sina armar i luften och sjunga att JUST jag är det bästa som har hänt på den här planeten.
Men även om jag skulle göra allt det där finns det inte en chans att jag skulle kunna bli lika cool som den här hunden.
Min nya idol.
Tanken slog mig
2012. Och jag funderar på döden. På alla fåglar som ramlar ner från himlen. Som ligger där med sina fjädrar och näbbar. Stendöda. Skrockfulla människor skriker att vi ska dö. Att det här inte är någon övning. Nu är det allvar. Fågelvärlden visar oss tecken. Tecken som tyder på undergången, att vi ska leva varje dag som att det vore den allra sista. Jag har följt utvecklingen, läst om alla fåglar som har fallit till marken. Men det har inte greppat mitt hjärta, har inte satt min hjärna i arbete. Det har slutat med en axelryckning, en enkel gest. Inget mer. Men nu sitter jag här, låter min hjärna rusa som en övervarvad motor. Tänk om fåglarna vet något? Tänk om deras ärthjärnor skriker åt oss att plocka fram foliehjälmarna? Att vi är dumma i huvudet som inte inser att den värld vi känner, den värld vi andas med, den värld vi äter med, den värld vi dricker med, den värld vi hatar med och den värld vi älskar med snart inte finns kvar. Att vi snart står nakna för något mycket större. Att vi snart är kroppslösa själar som inte längre kan känna smaken av en nyöppnad chipspåse eller doften av en nyklippt gräsmatta.
Nyår, som är så trevligt
Det har kommit till min kännedom att mina kamrater har börjat prata om ett ”fest-och-kris-möte” för att lösa den eviga frågan ”vad gör vi på nyår?”. Eftersom jag lyckades pricka in en Miljon-bingolott på uppesittarkvällen har jag ingen möjlighet att delta under mötet. Därför tänkte jag marknadsföra mina åsikter på den här bloggen.
1. Den som spelar Björn Rosenström, Eddie Meduza eller något som kan tolkas som dansband ska stickas med ett trubbig föremål och ligga och förblöda tills någon slänger ur sig kommentaren ”jag tycker att du ser lite vit ut”.
2. Den som panikskriker att den inte har något glas vid tolvslaget har uppenbarligen ingen känsla för planering och ska därför – inför hela sällskapet – berätta att nyårslöftet blir att hagelbraka tidsoptimisten som bor där inne i hjärnan och spökar.
3. Alla som inte dansar är våldtäktsmän.
4. Om Jukka, den alkoholiserade pantburksinsamlaren, dyker upp ska ALLA tomma burkar skänkas till honom. Även om det innebär att sällskapet måste kasta ner burkarna för en balkong.
5. Om någon använder det K-märkta uttrycket ”blir det något doppa?” är det viktigt att detta sker under knivskarpt allvar. Vi vill ju inte slita ut detta fantastiska uttryck i onödan.
6. Den som kritiserar ett förträffligt låtval eller, gud förbjude, väljer att byta låt precis innan den grymma refrängen vrålar ut genom högtalarna ska självklart, utan att blinka, skänka bort all sin alkohol till de drabbade.
7. Den sate som envisas med att spela ”sanning eller konsekvens” ska låsas ut på balkongen. Självklart stoppar inte minusgrader den här gyllene regeln – det finns nämligen inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Högoddsare
Jag borde börja knega för en spelsida som behandlar svenska ”feel-good”-serier. För redan innan den här säsongen av ”Ensam mamma söker” hade dragit igång hade jag varnat för – den alltid lika klassiska – fällan ”han blev en helt annan person när kamerorna försvann”. Här ser vi ett plockat exempel från en av deltagarnas blogg efter det sista avsnittet. NOTERA följande mening: ”Jag valde att avsluta med Johan då det kom fram sidor hos honom som jag inte vill ta del av”. Men också: ”Han var absolut inte som han verkade på TV”. För er som är riktigt uppmärksamma, alternativt ni som är allergiska mot det svenska särskrivningsviruset, hittar vi en riktig godbit i texten. Ser ni?
Mag känslan. Det är ju flera tusentals mil mellan bokstaven g och k! Ett stort jävla gap!
En värmande tanke
Mitt populäraste inlägg är det här. Folk googlar ”Bra facerapes” som att det vore källan till evig ungdom. Eller en stor påse med choklad. Om man är riktigt uppmärksam så ligger jag nästan i söktoppen och skvalpar, vilket har genererat en hel del trafik. Mysigt! Samtidigt måste jag reflektera över situationen. Eftersom det, varje dag, dyker upp minst en eller två personer som får ta del av mina facerapes-förslag finns det en överhängande risk att någon fantasilös stackare snor åt sig förslagen. Ser jag några problem med det? Nej, faktiskt känns det som en rätt värmande tanke nu när Sverige är, för att citera Johan Glans, ”kallt som i en jävla isbjörns rövhål”.
Pinsamt deluxe
Varning! Om ni drar igång klippet kommer ni att utsättas för en pinsamhet så hisnande intensiv att det enda sättet att överleva är att sätta sig i fosterställning och viska ”det är inte på riktigt, det är inte på riktigt, det är inte på riktigt”. För att jag inte ska bli vållande till annans död avsäger jag mig alla psykologiska problem som kan uppstå och avslutar med att citera reality-serien Cops som sänds på 6:an: ”viewer discretion is advised”.
Framtidsyrken
Tänkbara framtidsyrken för flickan: Darth Vaders arvinge, diktator i något U-land, AIK:s nya hockeytränare, manusförfattare till Pirates of the caribbean 45, tillverkare av ostbågar eller salta pinnar, Facebook-användare som taggar sina vänner på drinkar eller intensiv foppa-toffel-användare med motiveringen ”de är så himla bekväma”.
Kan man avskeda sina tänder?
När jag loggar in här gör jag det i ett försök att skriva något seriöst. Något som jag faktiskt kan se tillbaka på, läsa igen och långsamt viska ”det där var inte så dumt”. Istället stör jag mig på en blåsa som har bosatt sig i min mun. Jag känner med tungan, stryker den försiktigt över såret. Och smärtan sticker i hela huvudet. Det svider, gör förbannat ont. Jag har ofta blåsor, biter mig själv i munnen. Mina tänder gör inte sitt jobb, skadar nästan mer än de tuggar. Vad är grejen med det? Ska inte ett par tänder kunna hålla sig borta, sluta skada sin ägare. Det är ju idiotiskt: tänderna har ju bara en uppgift. Tugga maten. Ska det vara så svårt? Jag känner med tungan igen. Den här blåsan sitter kvar i tre dagar till. Hur jag vet det? Jag är lite av en expert på blåsor. Det har blivit så med åren, av all erfarenhet. För jag har ett par värdelösa tänder. Så värdelösa att jag vill ta in gaddarna på mitt kontor, titta lite ledsamt på dem innan jag harklar mig och säger ”att vi gemensamt på den här firman har kommit fram till att låta er gå”.
Levnadsglad gås
Skratta som en levnadsglad gås. Är inte det härligt? För mig är en levnadsglad gås det ultimata stadiet, den högsta nivån på lyckoskalan. Det går inte att höja ribban mer, huvudet slår i taket! Det låter så härligt. Att vara en levnadsglad gås. Lite rund, klumpig och ful. Kanske jävligt dum. På ett sätt som snuddar vid öppen mun så det droppar saliv från mungipan. Men. Vad spelar det för roll? En levnadsglad gås har inga bekymmer, inga begär, inga krav. Så! Nästa gång ni frågar hur jag mår: om jag svarar ”som en levnadsglad gås”. Då är jag i hamn. Då dansar jag på moln.
-
Om Anton
-
Anton Högsander
Är 20 år. Kan alldeles för mycket om ishockey. Kan alldeles för lite om derivata och andragradsekvationer.
-
